Individen och drömmar

(bild lånad av Google.se)

Vi människor är bra underligga. Vi har den fria viljan men vi väljer (kanske oftast omedvetet) att ställa in oss i ledet. Vi har drömmar och ideér men oftast så låter vi det stanna vid just det, drömmar.
Varför? Varför tar vi inte tag i våra drömmar och önskningar? Det är ju det vi brinner för som vi oftast gör bäst och det är där vi ska lägga all vår kraft för det är då vi växer och när vi växer så mår vi bra.
När vi är barn så har vi inga problem med att göra det vi vill och vi tillåts oftast att göra det också.(Om det inte är skadligt eller farligt för oss naturligtvis.)  
Sen när vi kommer upp i tonåren och det börjar bli dags för oss att välja arbetsinriktning då kommer de vuxna in med goda råd och en massa invändningar.
Det är här jag tror att vi börjar att trassla till det för oss, vi som ungdomar lyssnar alldeles för mycket på de vuxnas råd och de vuxna lyssnar alldeles för lite på sina ungdomars drömmar, önskningar och visioner.
Hur ofta får vi inte som barn frågan om vad vi ska göra när vi blir stora och när vi väl är där och det är dags att välja så blir vi många gånger stoppade eller kanske jag ska beskriva det som att vi blir fråntagna våra drömmar, så varför fråga?

Kalle svarar så här på frågan när han var liten, han sa - Jag vill bli astronaut, han vill upptäcka rymden för han älskar himlen och stjärnorna och är otroligt intresserad av universum.
Den vuxna svarar (med ett leende på sina läppar) - Åh, vad spännande, då kanske du får åka rymdraket.

När Kalle sedan blir tonåring och funderar över vilken utbildning han ska satsa på så får han invändningar som kan låta så här - Vet du hur måmga år du måste läsa för att bli det och det är ju inte ens säkert att du har ett jobb sen, då är det väll bättre att du går byggprogrammet, då har du ju ett jobb sen när du är klar och det är väll det som är det viktigaste. ( pappan har ett eget byggföretag och har tänkt att sonen skall ta över efter honom).

Det är bara ett exempel men jag tror att många känner igen oss i detta.
Men varför, varför, varför gör vi så mot våra barn?
Varför kan vi inte låta dom följa sina egna drömmar och stötta och hjälpa dom i det,
att tro på dom och uppmuntra dom till att lyckas?

Vi är som sagt olika individer och mina drömmar är inte dina och tvärsom.
Det gäller att vi som vuxna blir medvetna om detta, för våra barns bästa.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men det skulle bli för mycket tror jag, kanske återkommer till detta senare.

3 verser av Björn Afzelius underbara text Ikaros får avsluta detta inlägg.

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt

Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg' till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg' vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt

Tusen kramar till er :)