Missbruk

Hur är det möjligt att känna ilska, hat, rädsla, sorg & kärlek samtidigt?


Jag vet att det inte finns något jag kan göra men det påverkar mig ändå ända in i själen.


Att leva med missbruk nära inpå sig är oerhört tungt, att hela tiden pendla mellan hopp och förtvivlan.
Jag hatar vad droger gör med en människa, jag hatar att de överhuvudtaget finns och just nu så hatar jag min lillebror som brukar dom. Får man verkligen känna så? Är jag en elak person som tänker så?
Vad ska man göra, ingenting!? Ja, det är precis vad man ska göra, ingenting och dit har jag kommit nu, efter 20 år så har jag äntligen kommit dit. I många år har jag bara mått dåligt, varit sorgsen och gjort allt för att "hjälpa". Nu vet jag att den hjälp jag har gett bara har hjälpt honom att fortsätta. Ja, jag vet, jag ska inte lasta mig själv för det men det ger mig ändå dåligt samvete, varför lyssnade jag inte på dom som visste bättre, då kanske allt hade sett anorlunda ut idag. Mmmm..jag vet att det heter medberoende och ja, jag har varit medberoende men nu så har jag äntligen insett att det inte finns något jag kan göra, förutom att stänga dörren, det är inte lätt men nu är den stängd.


Listan kan göras lång på allt hemskt som har varit och nu när jag har brutit så är rädslan för vad som kan hända ännu större. Jag vet vad han är kapabel till när han har skiten i kroppen. Han kan bli ondskan själv och inte dra sig för något. Jag är inte bara rädd för min skull utan självklart även för min familj, min mor, min bror och även för alla andras säkerhet. Man ska inte komma i hans väg.


Jag skakar av ilska/hat och hela min kropp gör uppror.


Jag hatar detta monster och allt han gör i påverkat tillstånd, jag önskar att något hemskt händer så att han blir inlåst (då vet jag åtminstonde vart han är). Då behöver jag inte oroa mig för om jag ska möta honom på stan, att han ska komma till mitt hem och röja, att han ska skada min mor, bror, familj eller andra. Jag önskar att myndigheterna ringer mig och talar om att han är omhändertagen.


Jag upplever smärta i mitt hjärta och jag gråter.


Jag älskar min lillebror, för jag vet att han finns därinne någonstans, han är världens snällaste och goaste kille. Jag önskar att han kan få insikten om detta själv så att de goda egenskaperna kan ta överhand och hjälpa honom till det liv han är värd att få leva.


Jag känner oro.


För jag vet inte vad som kommer att inträffa, vilket hans nästa steg ska bli. Jag vet inte vart han befinner sig.

Jag sörjer.


För just nu så är han borta, jag ser inte hur detta ska kunna sluta på något annat sätt än illa.
Jag sörjer för att jag saknar honom.


Jag hoppas.

Att allt ska ordna upp sig.


Jag inser.


Att det inte finns något jag kan göra.


//
Sänder massor med kramar och kärlek till alla och jag ber för ökad  kärlek i världen.